Sveriges socialdemokratiska arbetareparti befinner sig enligt partisekreterare Carin Jämtin i den största förtroendekrisen i partiets historia, dvs sedan August Palm yttrade de bevingade orden ”Hvad vilja Socialdemokraterna?” år 1881 och lade fundamentet till socialiströrelsen i Sverige . Partiet står idag utan ledare och opinionsundersökningarna visar på på ett stöd på strax över 20 procent. Det är fortfarande mer än var femte väljare som sympatiserar med partiet, men mätningarna visar ändå på ett ras utan historiskt motstycke i svensk politik.
Främsta skulden tycks läggas på partiets frontfigurer. År 2006 fick Göran Persson avgå efter Socialdemokraternas sämsta val sedan år 1920, det var dags för en ny generation socialdemokrater att visa framfötterna och Mona Sahlin axlade ledarrollen. Dock sjönk partiets stöd ytterligare i valet 2010 och ytterligare en partiledare fick lämna över rodret, denna gång efter en rekordkort mandatperioden om 4 år. Inte heller Håkan Juholt lyckades styra partiet och idag befinner vi oss i en situation där ingen längre tycks vilja navigera ett till synes ideologiskt trött och tilltufsat parti.
Jag tror inte att hela ansvaret kan läggas på dåligt ledarskap. Socialdemokraterna har många kompetenta politiker i ledande positioner och det känns som att det skylls på tillfälliga organisatoriska fadäser för att dölja det verkliga, mer långsiktiga, problemet med Socialdemokratin. Den socialdemokratiska ideologin passar inte dagens samhälle och måste reformeras.
Min teori får stöd av en snabb granskning av den internationella arenan. Det är givetvis inte bara i Sverige som det finns socialdemokrater. Och den kollektiva domen är tydlig; över hela världen så tappar socialistiska partier mark. I exempelvis EU så har nästan samtliga länder övergivit vänsteralternativen till förmån för högeralternativen på den politiska skalan. Inte kan det vara så att samtliga länder har tillfälliga organisatoriska problem liksom det påstås i Sverige? Nä, den internationella Socialdemokratin måste sluta sitta och vara nostalgisk över sina glansdagar och istället förnya sig eller försvinna. Återigen är August Palms historiska fråga relevant: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”
Igår träffades EUs utrikesministerråd och beslutade om en gemensamt handelsembargo mot Irans oljeexport. Samtidigt beslutades det att frysa alla Irans centralbanks tillgångar som finns placerade inom EU. Anledningen till den kollektiva påtryckningen torde vara Irans kärnkraftsprogram som väckt mycket kritik i omvärlden. Europeiska Unionen har alltid varit Irans i särklass största oljekund och beräknas köpa över 20 procent av landets totala oljeproduktion vilket medför att embargot har en särdeles stor negativ effekt på landets redan hårt pressade ekonomi.
Idag reagerade Iran på nyheterna och hotade med att blockera det mycket strategiskt viktiga Hormuz-sundet utanför Irans kust. Effekterna av en sådan åtgärd vore katastrofala för världens oljehandel och sundet har länge ansetts vara ett av de i särklass viktigaste geopolitiska områdena. Sundet leder in till oljeländerna Irak, Kuwait, Qatar, Bahrain, Saudiarabien, och Förenade Arabemiraten och över 35 procent av världens oljetransporter passerar det smala Hormuz-sundet. Att med militära krafter blockera sundet vore som att stänga av världens oljekran och det skulle snabbt bli panik på världsmarknaden.
I en intervju för Dagens Nyheter spekulerar Carl Bildt i att detta mycket väl kan vara inledningen till ett storskaligt krig. Stödjer Bildts påstående gör även det faktum att USA, Storbritannien och Frankrike har flyttat in sina flottor i sundet för att övervaka situationen tills det lugnat ner sig.
Förhoppningsvis så väljer Iran en fredlig väg och förändrar sin kärnkraftspolitik för att lösa upp embargot. Dock bör det beaktas att Iran räknas till en av världens största militärmakter med toppmodern utrustning och världens 7:e största armé. Om Iran väljer att blockera sundet så är det gnistan som kommer att sätta eld på mellanöstern och det kommer bli en konflikt som inte liknar någon annan i regionen.
Håkan Juholt fick till slut lämna posten som Socialdemokraternas ledare efter några dagars intensivt spekulerande i kvällspressen. Anledningen till avgången torde vara självklar; bristande förtroende hos både väljare och inom partiet. Många menar på att förtroendekrisen beror på en utbredd häxjakt ledd av tidningarna med Aftonbladets Lena Mellin i spetsen. Argumenten går att Lena Mellin vid något tillfälle har bestämt sig för att smutskasta Håkan Juholt och lyckats övertala chefredaktören Jan Helin att det skulle sälja mycket lösnummer om de skapade en story snarare än att bevaka en. Liknande hade gjorts för några år sedan under Littorinaffären och visat sig öka Aftonbladets upplaga ordentligt, så teorin är inte helt otrolig.
Dock börjar argumenten halta en aning då Aftonbladet är en av de rödaste tidningar vi har i landet. De titulerar sig själva som ”obundet socialdemokratiska” och ägdes till 100% av Landsorganisationen (LO) i 40 år tills 1996 då halva tidningen såldes till Schibsted ASA, ett norskt medieföretag. Idag är LO näst största ägaren i Aftonbladet med ett betydande inflytande och den officiella inriktningen är fortfarande Socialdemokratisk. En organiserad smutskastningskampanj mot Socialdemokraterna och Håkan Juholt är därmed fullkomligt otrolig, det skulle inte LO tillåta.
Det vi ser är istället en negativ trend i tidningsvärlden. Istället för politik och sakfrågor så hamnar individer i centrum för en nyhetsrapportering som gagnas av vilseledande rubriker och skvaller. Det är inte en slump att Juholts bidragsfusk, kulbo och Sälenfiasko har fått mer medial uppmärksamhet än Bildts inblandning i Lundin och de tillfångatagna journalisterna i Etiopien. Juholts handlingar är utan debatt felaktiga, dock oftas världsliga och förtjänar inte utbredd nyhetsrapportering. Detta är dock något som kvällspressen är experter på att blåsa upp och skapa en stor diskussion av som kan fortgå i flera veckor som en dålig följetång. Är handlingen av en mer politisk karaktär, som Bildts har varit, så hamnar diskussionen snarare i huruvida handlingen är korrekt eller ej. Det är plötsligt en politisk diskussion vilket per definition inte är lika intressant för den breda massan vilket förpassar den till de vanliga kanalerna för politisk debatt; ledarsidor, bloggar och insändare.
Tredje statsmakten har tappat fokus. Deras uppgift är att granska makthavarna och se till att de inte far med osanning, helt riktigt, men att förstora upp världslig misstag såsom Juholts små fadäser leder till att politikerna måste fokusera mer på att inte göra fel än att göra rätt. Idag måste en politisk ledare vara ett mediatränat PR-geni snarare än en ideologisk strateg. Lämna paparazzijournalistiken på nöjessidorna och låt oss återigen få läsa om politik på de inrikespolitiska nyhetssidorna.
Det är inte mer än 23 år sedan hypertextprojektet startades vid CERN i Schweiz och vårt i särklass mest använda kommunikationsverktyg blev tillgängligt för allmänheten. Internet har sedan 1989 snabbt växt från att vara ett smidigt sätt att dela dokument och skicka meddelanden till att bli en livsstil och nödvändigt inslag i vår vardag som få skulle acceptera att leva utan. Internets storhet torde bero på dess organiska tillväxt där Internet har blivit precis det som användarna har gjort det till. Ingen organiserad myndighet eller organisation kontrollerar och bestämmer över Internet. Man skulle kunna kalla det för anarki, men analogin är inte helt självklar. Internet är fritt, anonymt och decentraliserat. Men det vill USAs kongress ändra på genom att införa två nya lagstiftningar som nu går under akronymerna SOPA och PIPA.
Kongressen processar just nu två lagförslag med samma innehåll och under januari väntas båda ha nått avgöranden. Det ena förslaget ligger till USAs representanthus och kallas för ”Stop Online Piracy Act” (SOPA) men har officiellt det charmiga namnet ”To promote prosperity, creativity, entrepreneurship, and innovation by combating the theft of U.S. property, and for other purposes”. Det andra förslaget ligger till USAs senat och kallas för ”PROTECT IP Act” (PIPA) med det officiella namnet ”Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act”.
Båda förslagen har till syfte att ge amerikanska domstolar rätten att tvinga amerikanska DNS-servrar och Internetleverantörer att blockera eller helt radera hemsidor som olagligen sprider upphovsrättsskyddat material. Även om det i teorin endast berör amerikanska användare så bör man ha i åtanke att 10 av världens 13 root DNS-servar ligger i USA vilket innebär en omfattande möjlighet till censur om något av SOPA och PIPA röstas igenom. Det är i slutändan alltså en diskussion om rätten till yttrandefrihet och vem som skall kontrollera Internet.
Varför ligger det då två förslag? Jo, USAs kongress består av två kammare, senaten och representanthuset vilka båda har rätten att föreslå lagstiftning. Dock måste lagarna röstas igenom av både senaten och representanthuset samt godkännas av presidenten. Det är med andra ord nästintill identiska förslag från två olika håll i lagstiftningsapparaten, någonting som är möjligt i stater som följer Montesquieus maktdelningslära, men inte i länder som Sverige där folksuveränitetsprincipen gäller.
Huruvida USA skall få laglig rätt att kontrollera en proportionellt stor del av Internet eller ej återstår att se, det verka just nu som om protester från Google, Microsoft, Facebook, Wikipedia med flera faktiskt har givit effekt och att lagstiftarna nu darrar på manschetten. Personligen tycker jag förslaget missar sitt mål och skapar större problem än vad den löser, lite som att bota en huvudvärk med en giljotin.
Under gårdagen lämnade Eastman Kodak Co in konkursansökan till domstol i New York och ytterligare ett anrikt företag har lämnat oss. Kodak bildades redan 1892 och dominerade utan större motstånd kameraindustrin under hela 1900-talet med marknadsandelar över 90 procent fram till 80-talet. Dock hände något med marknaden under 90-talet, digitalkameran äntrade scenen och medförde så stora fördelar att ingen längre ville köpa analoga kameror och filmrullar. Det är därför ingen större överraskning att Kodak, som vägrade att acceptera och anpassa sig till det tekniska regimskiftet inte klarade sig. Senaste 10 åren har istället intäkterna främst kommit från patentstrider i domstol där Kodak stämt alla en rad konkurrerande företag för olovligt nyttjande av någon del i Kodaks gedigna patentportfölj. Ett koncept som innebär att leva på gamla meriter och i Kodaks fall fungerade ett tag, men inte i längden.
Minst like illa ser det ut för konkurrerande japanska kameraföretaget Olympus Corporation som med sin 93 år i branschen har en snarlik historia men en mycket annorlunda förklaring till sitt pågående förfall. Trots lyckad marknadsstrategi och ett populärt produktsortiment så tappade Olympus nyligen mer än 75 % av sitt börsvärde då det uppdagats ett omfattande bokföringsbedrägeri som pågått sedan 90-talet och innefattar japanska maffian Yakuza. Totalt tror man att det rör sig om över 40 miljarder kronor i saknade tillgångar.
Läget är minst sagt spänt just nu i Olympus och det är långt ifrån otroligt att de snart kommer att gå samma öde till mötes som Kodak, fast av en helt annan anledning.
Lissabonfördraget är i grunden en reform av tidigare fördrag och ett försök till att förenkla byråkratin i EU. Dess huvudsyfte är att alltså ändra om och förenkla tidigare bestämmelser så att de blir mer enhetliga och överskådliga. Detta har skapat många diskussioner i alla EU-stater eftersom medborgarna nu upptäckt innehållet i de äldre fördragen och utbasunerar dessa överenskommelser som nyheter i Lissabonfördraget, vilket de givetvis inte är.
Några nyheter som är mer än strukturella återfinns dock i fördraget. Främst rör det sig om att skifta mer makt från kommissionen till parlamentet, alltså att låta folkets representanter få mer att säga till om. Vetorätten avskaffas även i flertalet områden till fördel för en så kallad ”kvalificerad majoritet” vilket innebär att minst 72 % av länderna och 65% av befolkningen måste godkänna samt att inte fyra länder blockerar förslaget. Syftet är att få en effektivare beslutsprocess där enskilda parter inte skall kunna sätta sig på tvären för att kunna utvinna omotiverade kompromisser. Att besluten är adekvata försäkras genom det fortfarande höga kravet på majoritet.
De förändrade röstningsreglerna medför en intressant geopolitisk situation, Turkiets medlemskap kan komma att godkännas. Sedan år 1987 har Turkiet ansökt om att få ingå i den Europeiska Unionen och för 7 år sedan accepterades de som kandidatland. År 2005 påbörjade Turkiet arbetet med att uppfylla Köpenhamnskriterierna och när dessa är uppfyllda så borde ingenting hindra Turkiet från att bli en fullvärdig medlem. Så vad är då problemet? Nuvarande regler från Maastrichtfördraget stipulerar att samtliga medlemsländer även måste godkänna nya medlemsländer. Detta är något som EU-medlemmen Cypern aldrig kommer att göra då de befinner sig i en allvarlig politisk konflikt med Turkiet. Idag erkänner inte Turkiet Cypern som ett land och Turkiet invaderade den norra halvan av ön Cypern år 1974 eftersom de ansåg sig äga landområdet. Oavsett om Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna så kommer de alltså alltid att bli blockade av Cyperns vetorätt.
De nya reglerna i Lissabonfördraget ersätter dock vetorätten ifrån Maastrichfördraget vilket innebär att det lilla landet Cypern kan bli tvungna att acceptera Turkiets medlemskap. Konsekvenserna av detta är mycket intressanta ur ett geopolitiskt perspektiv. Först och främst så medför det en helt ny maktfördelning i parlamentet där rösterna fördelas efter medlemslandets population. I Turkiet bor det över 70 miljoner människor vilket skulle göra det till EU-parlamentets näst mäktigaste land efter Tyskland. Likaså skulle den turkiska befolkningen utgöra över 15% av den totala befolkningen och framtida beslut och författningar kommer att i vid utsträckning att behöva anpassas till en något annorlunda kultur. Jag anser inte detta nödvändigtvis vara något negativt för framtiden och EU, men det är garanterat en mycket stor förändring för Unionen.
I andra hand så medför ett Turkiskt medlemskap en ny Europeisk gränsdragning. Europa har tidigare sträckt ut sig mot atlanten i väster, medelhavet i söder och uralbergen samt svarta havet i öster. Turkiet ligger söder om svarta havet och ligger därmed utanför den klassiska definitionen av Europa vilket frankrikes president Sarkozy anser vara ett hinder. Nu finns visserligen inget krav på att ett EU-land faktiskt skall befinna sig i Europa, så de argumenten faller, men endock så medför detta nya gränsdragningar mot mellanöstern och framför allt Iran. Turkiet och Iran har sedan länge spända relationer och ett medlemskap i EU skulle tvinga hela Unionen att delta i potentiella konflikter.
Nu kommer Turkiet inte kunna uppfylla Köpenhamnskriterierna förens tidigast 2014 enligt deras egna utsago, så mycket hinner hända med världspolitiken. Men jag förutspår en spännande diskussion kring EU:s expansion även i framtiden!
I veckans partiledardebatt i riksdagen diskuterades det som vanligt jobbpolitik. Den socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt (nåväl, ett par dagar till är han åtminstone partiledare) använder det numera klassiska retoriska greppet där det ständigt refereras till ökande klyftor i samhället. Det målas alltid upp en bild om en existerande och växande orättvisa som måste bekämpas till varje pris. I förra valrörelsen gick det så långt att dåvarande partiledare Mona Sahlin till och med anklagade sittande regering för att öka klyftorna medvetet!
Jag är övertygad om att de enorma klyftorna har målats upp så ofta i politiska sammanhang att gemene röstare i Sverige faktiskt tror på att de existerar. Om vi lämnar politikernas debatt en stund och istället fokuserar på fakta så ser vi att de mycket små inkomstskillnader som finns i Sverige knappast är berättigade den uppmärksamhet som de ständigt får. Låt mig som utlovat stödja mitt påstående med statistik.
Först vill jag påvisa Sveriges mycket låga Gini-index. Indexets funktion är att utröna differensen mellan en linjär inkomstfördelning och den faktiska inkomstfördelningen utritad som en Lorenzo-kurva. Kort sagt så mäter indexet hur långt ifrån en totalt jämn inomstfördelning (alla har samma inkomst) ett land befinner sig. I Sverige har vi världens näst lägsta Gini-index (index 23), bara grannlandet Danmark har lägre, vilket innebär att vår inkomstfördelning är mycket nära den linjära. Den del av befolkningen som har högst inkomst är därmed inte speciellt rika (relativt sett) och den del som har den lägsta inkomsten är inte speciellt fattiga.
För att stödja slutsatsen ifrån Gini-indexet hänvisar jag till den relativa fattigdomen till Sverige. Sverige är ett tämligen rikt land och en jämn inkomstfördelning innebär därmed att det inte existerar någon fattigdom. I faktiska termer är fattigdomen nästintill obefintlig, men ur ett socialpolitiskt perspektiv är det intressantare att studera den relativa fattigdomen. Om vi ser till den andel av Sveriges befolkning som har en inkomst under hälften av medelinkomsten så ser vi att även här att Sverige ligger bra till jämfört med övriga världen. Omkring 12 % lever i relativ fattigdom i Sverige enligt EU:s och OECD:s definition. Relativ fattigdom innebär en inkomst som är mindre än 60% av medianinkomsten i landet. I Sverige innebär detta att en relativt fattig människa tjänar under 11 200 kr i månaden. En stor del av dessa är studenter.
Värt att notera är givetvis att det relativa måttet innebär att det alltid kommer finnas relativt fattiga människor. Att titta på andelen relativt fattiga utan att sätta det i någon form av kontext såsom förändring eller jämföra med övriga länder är tämligen värdelöst.
Den låga andelen relativt fattiga människor i Sverige jämfört med övriga EU-länder kombinerat med ett lågt Gini-index visar att den ständigt återkommande diskussionen kring löneklyftor är omotiverad. Sverige är det landet i världen där vi har de minsta klyftorna, men vi är utan tvekan även det landet där dessa klyftor diskuteras mest.
Förövrigt är det intressant att kombinera Sveriges låga Gini-index med dess låga inkomstelasticitet mellan generationerna. I Sverige är det ett lågt samband mellan din egen och föräldrarnas totala livsinkomst, det finns med andra ord inga starka samhällsskikt som är svåra att penetrera. Det är mer troligt att en person som föds i en familj med låg inkomst lyckas skaffa sig en bra karriär och hög inkomst än i nästan alla andra länder i världen. Till skillnad från exempelvis Storbritannien och USA är Sverige alltså möjligheternas land!
OECD (2008), OECD Economic Surveys: SWEDEN, Paris.
För några år sedan föll Arbetsdomstolens dom i det mycket omtalade Lavalmålet (även kallat Vaxholmsmålet) och det utbasuneras i flertalet medier om förfallet av den svenska modellen och den stundande invasionen av östeuropeiska arbetare på den svenska arbetsmarknaden. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och överdrifterna haglar tätt som vanligt.I själva verket så har uttalandet ifrån ECJ tillsammans med uttalandet i ett annat uppmärksammat fall (Viking Line) etablerat fackliga stridsåtgärder som en allmän rättsprincip och den svenska socialpolitiska modellen har därmed erhållit en överordnande ställning i den EG-rättsliga normhierarkin!
Först och främst, vad är den underliggande händelsen som drog igång denna långtgående diskussionen om den svenska modellen kontra EUs rörlighet? 2004 påbörjade Vaxholms kommun bygget av en ny förskola och det Lettiska konstruktionsföretaget Laval un Partneri Ltd valdes för projektet. Företaget tecknade kollektivavtal med det Lettiska fackförbundet och 65 % av arbetarna på plats i Sverige var anslutna till detta fackförbund. Dock föll alla förhandlingar med det Svenska byggarbetareföbundet vilket ledde till blockad och sympatiåtgärder ifrån Svenska Elektrikerförbundet. Resultatet blev en förskola mindre i Vaxholm och konkurs för det lettiska konstruktionsbolaget.
I Sverige råder fredsplikt, vilket innebär att stridsåtgärder ej får förekomma om kollektivavtal upprättats. Att genomföra stridsåtgärder mot ett utländskt bolag som upprättat inhemskt kollektivavtal skulle därmed vara en diskriminerande åtgärd som strider mot EUs grundläggande frihet och utstationeringsdirektivet. På grund av detta valde den svenska domstolen att hämta ett förhandsavgörande av European Court of Justice som underlag för sitt domslut.
European Court of Justice lämnade sitt avgörande 2007 och stipulerade fleratalet viktiga principer i sitt uttalande. Det är dessa som överdrivs eller misstolkas i vid mening i dagens diskussion och en närmare granskning (att faktiskt läsa fallet) påvisar snarare att EU skyddar vår svenska modell snarare än skälper den. Ett lysande exempel på detta finns i domens 107:e stycke som uttryckligen ger de nationella fackförbunden rätt att utöva påtryckningar:
”Domstolen konstaterar att en blockad som en facklig organisation i värdmedlemsstaten vidtar i syfte att garantera arbetstagare, som utstationerats i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna, arbets- och anställningsvillkor som fastställts på en viss nivå i princip har som ändamål att skydda arbetstagare.
Det är alltså en rättfärdigad inskränkning att skydda arbetstagarna genom kollektivavtal. Det blir därmed inte någon social dumpning eller något race-towards-bottom som många har tolkat domslutet som. Domslutet etablerar snarare fackens rätt att värna om sina medlemmar, det ratificerar stridsåtgärder som en legal lösning såvida de värnar om arbetstagarna.”
Så varför fälldes Svenska byggnadsarbetarförbundet? Förenklat så saknade deras krav förutsägbarhet och stöd i tydlig författning. I svensk arbetsrätt finns ingen lagstiftad minimilön, utan den avgörs snarare av kollektivavtal och i detta fallet en så kallad stupstockelön som är den lägsta möjliga om parterna inte kommer överens. Denna stupstockelön på 109 kronor er timme är precis vad Laval betalade sina anställda. Vidare så krävde facket att Laval skulle betala en rad avgifter till facket baserade på en rad beräkningar som varierade beroende på flertalet faktorer som alla återfanns i ett långt dokument som endast fanns tillgängligt på svenska. Det var alltså omöjligt för det lettiska företaget att förutse vilka kostnader som arbete i Sverige medförde. Denna brist på förutsägbarhet är tydligt ett hinder mot den fria rörligheten som INTE gagnar arbetstagarna. Utländska företag diskrimineras alltså av den utbredda oförutsägbarheten och den oinskränkta makt fackförbunden har över den svenska arbetsrätten. Denna slutsats uttryckte även dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin:
“Lavalmålet hade förmodligen aldrig kommit till domstol om Byggnadsavtalet varit formulerat på ett sätt så att det gått att läsa ut för den enskilde vilka konsekvenser som avtalet har”
Lavaldomen innebär alltså inte att det numera är fritt fram för social dumpning och en stundande depreciering av lönenivåerna. Nej, den påkallar enbart en ökad tydlighet av den svenska arbetsrätten, det bör i framtiden bli tydligare och kanske även lagstiftat vad som gäller i form av minimilön och andra arbetsmarknadsrelaterade spörsmål. Detta är något som både arbetstagarna och arbetgsivarna kommer att tjäna på!