Igår träffades EUs utrikesministerråd och beslutade om en gemensamt handelsembargo mot Irans oljeexport. Samtidigt beslutades det att frysa alla Irans centralbanks tillgångar som finns placerade inom EU. Anledningen till den kollektiva påtryckningen torde vara Irans kärnkraftsprogram som väckt mycket kritik i omvärlden. Europeiska Unionen har alltid varit Irans i särklass största oljekund och beräknas köpa över 20 procent av landets totala oljeproduktion vilket medför att embargot har en särdeles stor negativ effekt på landets redan hårt pressade ekonomi.
Idag reagerade Iran på nyheterna och hotade med att blockera det mycket strategiskt viktiga Hormuz-sundet utanför Irans kust. Effekterna av en sådan åtgärd vore katastrofala för världens oljehandel och sundet har länge ansetts vara ett av de i särklass viktigaste geopolitiska områdena. Sundet leder in till oljeländerna Irak, Kuwait, Qatar, Bahrain, Saudiarabien, och Förenade Arabemiraten och över 35 procent av världens oljetransporter passerar det smala Hormuz-sundet. Att med militära krafter blockera sundet vore som att stänga av världens oljekran och det skulle snabbt bli panik på världsmarknaden.
I en intervju för Dagens Nyheter spekulerar Carl Bildt i att detta mycket väl kan vara inledningen till ett storskaligt krig. Stödjer Bildts påstående gör även det faktum att USA, Storbritannien och Frankrike har flyttat in sina flottor i sundet för att övervaka situationen tills det lugnat ner sig.
Förhoppningsvis så väljer Iran en fredlig väg och förändrar sin kärnkraftspolitik för att lösa upp embargot. Dock bör det beaktas att Iran räknas till en av världens största militärmakter med toppmodern utrustning och världens 7:e största armé. Om Iran väljer att blockera sundet så är det gnistan som kommer att sätta eld på mellanöstern och det kommer bli en konflikt som inte liknar någon annan i regionen.
Lissabonfördraget är i grunden en reform av tidigare fördrag och ett försök till att förenkla byråkratin i EU. Dess huvudsyfte är att alltså ändra om och förenkla tidigare bestämmelser så att de blir mer enhetliga och överskådliga. Detta har skapat många diskussioner i alla EU-stater eftersom medborgarna nu upptäckt innehållet i de äldre fördragen och utbasunerar dessa överenskommelser som nyheter i Lissabonfördraget, vilket de givetvis inte är.
Några nyheter som är mer än strukturella återfinns dock i fördraget. Främst rör det sig om att skifta mer makt från kommissionen till parlamentet, alltså att låta folkets representanter få mer att säga till om. Vetorätten avskaffas även i flertalet områden till fördel för en så kallad ”kvalificerad majoritet” vilket innebär att minst 72 % av länderna och 65% av befolkningen måste godkänna samt att inte fyra länder blockerar förslaget. Syftet är att få en effektivare beslutsprocess där enskilda parter inte skall kunna sätta sig på tvären för att kunna utvinna omotiverade kompromisser. Att besluten är adekvata försäkras genom det fortfarande höga kravet på majoritet.
De förändrade röstningsreglerna medför en intressant geopolitisk situation, Turkiets medlemskap kan komma att godkännas. Sedan år 1987 har Turkiet ansökt om att få ingå i den Europeiska Unionen och för 7 år sedan accepterades de som kandidatland. År 2005 påbörjade Turkiet arbetet med att uppfylla Köpenhamnskriterierna och när dessa är uppfyllda så borde ingenting hindra Turkiet från att bli en fullvärdig medlem. Så vad är då problemet? Nuvarande regler från Maastrichtfördraget stipulerar att samtliga medlemsländer även måste godkänna nya medlemsländer. Detta är något som EU-medlemmen Cypern aldrig kommer att göra då de befinner sig i en allvarlig politisk konflikt med Turkiet. Idag erkänner inte Turkiet Cypern som ett land och Turkiet invaderade den norra halvan av ön Cypern år 1974 eftersom de ansåg sig äga landområdet. Oavsett om Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna så kommer de alltså alltid att bli blockade av Cyperns vetorätt.
De nya reglerna i Lissabonfördraget ersätter dock vetorätten ifrån Maastrichfördraget vilket innebär att det lilla landet Cypern kan bli tvungna att acceptera Turkiets medlemskap. Konsekvenserna av detta är mycket intressanta ur ett geopolitiskt perspektiv. Först och främst så medför det en helt ny maktfördelning i parlamentet där rösterna fördelas efter medlemslandets population. I Turkiet bor det över 70 miljoner människor vilket skulle göra det till EU-parlamentets näst mäktigaste land efter Tyskland. Likaså skulle den turkiska befolkningen utgöra över 15% av den totala befolkningen och framtida beslut och författningar kommer att i vid utsträckning att behöva anpassas till en något annorlunda kultur. Jag anser inte detta nödvändigtvis vara något negativt för framtiden och EU, men det är garanterat en mycket stor förändring för Unionen.
I andra hand så medför ett Turkiskt medlemskap en ny Europeisk gränsdragning. Europa har tidigare sträckt ut sig mot atlanten i väster, medelhavet i söder och uralbergen samt svarta havet i öster. Turkiet ligger söder om svarta havet och ligger därmed utanför den klassiska definitionen av Europa vilket frankrikes president Sarkozy anser vara ett hinder. Nu finns visserligen inget krav på att ett EU-land faktiskt skall befinna sig i Europa, så de argumenten faller, men endock så medför detta nya gränsdragningar mot mellanöstern och framför allt Iran. Turkiet och Iran har sedan länge spända relationer och ett medlemskap i EU skulle tvinga hela Unionen att delta i potentiella konflikter.
Nu kommer Turkiet inte kunna uppfylla Köpenhamnskriterierna förens tidigast 2014 enligt deras egna utsago, så mycket hinner hända med världspolitiken. Men jag förutspår en spännande diskussion kring EU:s expansion även i framtiden!