Idag meddelar Högsta Domstolen att de inte kommer att bevilja prövningstillstånd för det uppmärksammade Pirate Bay-målet. Därmed kommer inte heller något förhandsavgörande från European Court of Justice att begäras heller.
Detta beslut ligger helt i linje med vad riksåklagare Anders Perklev yrkade i december men torde ändå vara en stor överraskning för såväl sakkunniga som politiker. I debattartiklar har det hävdats att målet garanterat skulle hamna i HD och diverse mer eller mindre serösa bloggar och forum har länge basunerat ut svenska rättsväsendets okunskap. Men nu är det alltså klart. Hovrättens avgörande står fast och domen blir fängelse och 46 miljoner i skadestånd.
Det kommer med stor sannolikhet bli en mindre medial storm de kommande dagarna där svenska rättsväsendet kommer att kallas en hel del mindre smickrande saker. Men låt mig ge min bild på varför målet redan i tingsrätten för 3 år sedan tydligt visade att Pirate Bay skulle dömas och fallet inte prövas i Högsta Domstolen.
HD behandlar enbart fall vars avgörande leder till rättsligt utvecklande prejudikat. Hur komplex en fråga är att avgöra rent faktiskt spelar med andra ord ingen roll. Min åsikt är att PirateBay-rättegången är intressant ur politiskt perspektiv, men det betyder inte att ett avgörande skulle vara tillräckligt rättsutvecklande för att uppta HDs tid.
Den i särklass mest omdebatterade aspekten av Pirate Bay-målet är huruvida de agerat med uppsåt. Pirate Bay dömdes i Tingsrätten med hänvisning till brottsbalken samt upphovsrättslagen (paragraf 23:4 § respektive 1,2,46,53,57 §§). I korthet kan det rubriceras som medhjälp till upphovsrättsbrott vilket kräver uppsåt. I Tingsrätten hävdades likgiltighetsuppsåt vilket är att anse som uppsåtets absoluta nedre gräns och är förvillande likt oaktsamhet (culpa). Likgiltighetsuppsåt brukar förklaras som en situation där den svarande känner till att illegal aktivitet förekommer samt har möjlighet att göra något åt det, men väljer att agera likgiltigt.
I Pirate Bay-domen uttrycker Tingsrätten att:
“De tilltalades uppsåt måste dock inte täcka de specifika alster som påstås vara tillgängliggjorda. Det är istället tillräckligt att de haft uppsåt till det förhållandet att upphovsrättsligt skyddat material förekommit på webbplatsen (jfr NJA 2007 s. 929).”
I NJA 2007 s 929 anges följande:
“Det krävs emellertid inte att uppsåtet omfattar vilka skatter och avgifter som kan påverkas av handlandet eller exakt vilket belopp som riskerar att undandras. [...] Inte heller bör det i ett fall som det nu aktuella uppställas krav på att uppsåtet täcker sådana omständigheter som i vilket bolag skatteundandragandet sker eller vilka personer som står bakom huvudbrottsligheten”
Detta prejudikat har sedan använts i ett fall rörande medhjälp till narkotikahandel. En narkotikahandlares sambo deltog inte i narkotikaverksamheten på något sätt, men hon delade bostad med verksamheten och visste att den existerade. Hon dömdes därför till medhjälp baserat på NJA 2007 s 929. Detta fall stannade i Hovrätten. I ett annat fall rörde det sig om medhjälp till grovt bokföringsbrott. Baserat på NJA 2007 s 929 så dömdes svarande till medhjälp och fallet stannade i Hovrätten.
Detta uppsåt tycks förbrylla många som inte kan se skillnaden mellan den tjänst som Pirate Bay tillhandahåller med exempelvis Google eller Tele 2. Deras tjänster används också till olaglig aktivitet och de väljer att inte göra något åt det. Resonemanget är befogat, men Tele2 skyddas av täckningsprincipen som anger att det subjektiva rekvisit som gäller enligt en straffbestämmelse ska täcka de objektiva gärningsmomenten eller den effekt som straffbestämmelsen tar sikte på för att brott ska kunna dömas. Samtliga moment i en straffbestämmelse måste alltså vara täckta av uppsåt för att någon skall kunna bli dömd för brottet.
När det gäller uppsåtets nedre gräns är uppsåtsformen tillämplig även om gärningsmannen hade den uppfattningen att det endast fanns viss risk, chans, för effekten att inträdda. I de fall gärningsmannen eftersträvat effekten föreligger alltså uppsåt i princip oberoende av hur begränsad risken är. Likgiltigheten är alltså en fråga om gärningsmannens attityd i förhållande till effektens förverkligande, inte att han handlat trots insikt om risken för effektens förverkligande. Viktigt att notera är alltså att det inte är den tekniska lösningen som Pirate Bay åkte fast för, utan deras verksamhet som helhet.
Min poäng är att rättsområdet inte har varit så komplicerat som media ville få det att låta. Frågan om likgiltighetsuppsåt avgjordes för länge sedan och prejudikatet har använts i flertalet mål som stannat i Hovrätten. Svarandes försvar i både tingsrätt och hovrätt byggde i stor utsträckning på att pojkarna bakom Pirate Bay inte uppsåtligen tillhandahållit en tjänst som förenklat spridningen av upphovsrättsskyddat material. Tingsrätten ansåg att det var bevisat att så visst var fallet och därför fälldes de. Att det i sig är olagligt att tillhandahålla en tjänst som förenklar spridningen av upphovsrättsskyddat material var det inte mycket diskussion om, och rättsläget torde vara tämligen klart.
Det har alltså enligt mitt tycke länge varit uppenbart att Högsta Domstolen inte skulle pröva målet. Huruvida detta faktiskt är de grunder som HD valt att avslå prövningstillståndet enligt vet jag inte, men det lär uppdagas i media inom kort.
Det är inte mer än 23 år sedan hypertextprojektet startades vid CERN i Schweiz och vårt i särklass mest använda kommunikationsverktyg blev tillgängligt för allmänheten. Internet har sedan 1989 snabbt växt från att vara ett smidigt sätt att dela dokument och skicka meddelanden till att bli en livsstil och nödvändigt inslag i vår vardag som få skulle acceptera att leva utan. Internets storhet torde bero på dess organiska tillväxt där Internet har blivit precis det som användarna har gjort det till. Ingen organiserad myndighet eller organisation kontrollerar och bestämmer över Internet. Man skulle kunna kalla det för anarki, men analogin är inte helt självklar. Internet är fritt, anonymt och decentraliserat. Men det vill USAs kongress ändra på genom att införa två nya lagstiftningar som nu går under akronymerna SOPA och PIPA.
Kongressen processar just nu två lagförslag med samma innehåll och under januari väntas båda ha nått avgöranden. Det ena förslaget ligger till USAs representanthus och kallas för ”Stop Online Piracy Act” (SOPA) men har officiellt det charmiga namnet ”To promote prosperity, creativity, entrepreneurship, and innovation by combating the theft of U.S. property, and for other purposes”. Det andra förslaget ligger till USAs senat och kallas för ”PROTECT IP Act” (PIPA) med det officiella namnet ”Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act”.
Båda förslagen har till syfte att ge amerikanska domstolar rätten att tvinga amerikanska DNS-servrar och Internetleverantörer att blockera eller helt radera hemsidor som olagligen sprider upphovsrättsskyddat material. Även om det i teorin endast berör amerikanska användare så bör man ha i åtanke att 10 av världens 13 root DNS-servar ligger i USA vilket innebär en omfattande möjlighet till censur om något av SOPA och PIPA röstas igenom. Det är i slutändan alltså en diskussion om rätten till yttrandefrihet och vem som skall kontrollera Internet.
Varför ligger det då två förslag? Jo, USAs kongress består av två kammare, senaten och representanthuset vilka båda har rätten att föreslå lagstiftning. Dock måste lagarna röstas igenom av både senaten och representanthuset samt godkännas av presidenten. Det är med andra ord nästintill identiska förslag från två olika håll i lagstiftningsapparaten, någonting som är möjligt i stater som följer Montesquieus maktdelningslära, men inte i länder som Sverige där folksuveränitetsprincipen gäller.
Huruvida USA skall få laglig rätt att kontrollera en proportionellt stor del av Internet eller ej återstår att se, det verka just nu som om protester från Google, Microsoft, Facebook, Wikipedia med flera faktiskt har givit effekt och att lagstiftarna nu darrar på manschetten. Personligen tycker jag förslaget missar sitt mål och skapar större problem än vad den löser, lite som att bota en huvudvärk med en giljotin.
För några år sedan föll Arbetsdomstolens dom i det mycket omtalade Lavalmålet (även kallat Vaxholmsmålet) och det utbasuneras i flertalet medier om förfallet av den svenska modellen och den stundande invasionen av östeuropeiska arbetare på den svenska arbetsmarknaden. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och överdrifterna haglar tätt som vanligt.I själva verket så har uttalandet ifrån ECJ tillsammans med uttalandet i ett annat uppmärksammat fall (Viking Line) etablerat fackliga stridsåtgärder som en allmän rättsprincip och den svenska socialpolitiska modellen har därmed erhållit en överordnande ställning i den EG-rättsliga normhierarkin!
Först och främst, vad är den underliggande händelsen som drog igång denna långtgående diskussionen om den svenska modellen kontra EUs rörlighet? 2004 påbörjade Vaxholms kommun bygget av en ny förskola och det Lettiska konstruktionsföretaget Laval un Partneri Ltd valdes för projektet. Företaget tecknade kollektivavtal med det Lettiska fackförbundet och 65 % av arbetarna på plats i Sverige var anslutna till detta fackförbund. Dock föll alla förhandlingar med det Svenska byggarbetareföbundet vilket ledde till blockad och sympatiåtgärder ifrån Svenska Elektrikerförbundet. Resultatet blev en förskola mindre i Vaxholm och konkurs för det lettiska konstruktionsbolaget.
I Sverige råder fredsplikt, vilket innebär att stridsåtgärder ej får förekomma om kollektivavtal upprättats. Att genomföra stridsåtgärder mot ett utländskt bolag som upprättat inhemskt kollektivavtal skulle därmed vara en diskriminerande åtgärd som strider mot EUs grundläggande frihet och utstationeringsdirektivet. På grund av detta valde den svenska domstolen att hämta ett förhandsavgörande av European Court of Justice som underlag för sitt domslut.
European Court of Justice lämnade sitt avgörande 2007 och stipulerade fleratalet viktiga principer i sitt uttalande. Det är dessa som överdrivs eller misstolkas i vid mening i dagens diskussion och en närmare granskning (att faktiskt läsa fallet) påvisar snarare att EU skyddar vår svenska modell snarare än skälper den. Ett lysande exempel på detta finns i domens 107:e stycke som uttryckligen ger de nationella fackförbunden rätt att utöva påtryckningar:
”Domstolen konstaterar att en blockad som en facklig organisation i värdmedlemsstaten vidtar i syfte att garantera arbetstagare, som utstationerats i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna, arbets- och anställningsvillkor som fastställts på en viss nivå i princip har som ändamål att skydda arbetstagare.
Det är alltså en rättfärdigad inskränkning att skydda arbetstagarna genom kollektivavtal. Det blir därmed inte någon social dumpning eller något race-towards-bottom som många har tolkat domslutet som. Domslutet etablerar snarare fackens rätt att värna om sina medlemmar, det ratificerar stridsåtgärder som en legal lösning såvida de värnar om arbetstagarna.”
Så varför fälldes Svenska byggnadsarbetarförbundet? Förenklat så saknade deras krav förutsägbarhet och stöd i tydlig författning. I svensk arbetsrätt finns ingen lagstiftad minimilön, utan den avgörs snarare av kollektivavtal och i detta fallet en så kallad stupstockelön som är den lägsta möjliga om parterna inte kommer överens. Denna stupstockelön på 109 kronor er timme är precis vad Laval betalade sina anställda. Vidare så krävde facket att Laval skulle betala en rad avgifter till facket baserade på en rad beräkningar som varierade beroende på flertalet faktorer som alla återfanns i ett långt dokument som endast fanns tillgängligt på svenska. Det var alltså omöjligt för det lettiska företaget att förutse vilka kostnader som arbete i Sverige medförde. Denna brist på förutsägbarhet är tydligt ett hinder mot den fria rörligheten som INTE gagnar arbetstagarna. Utländska företag diskrimineras alltså av den utbredda oförutsägbarheten och den oinskränkta makt fackförbunden har över den svenska arbetsrätten. Denna slutsats uttryckte även dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin:
“Lavalmålet hade förmodligen aldrig kommit till domstol om Byggnadsavtalet varit formulerat på ett sätt så att det gått att läsa ut för den enskilde vilka konsekvenser som avtalet har”
Lavaldomen innebär alltså inte att det numera är fritt fram för social dumpning och en stundande depreciering av lönenivåerna. Nej, den påkallar enbart en ökad tydlighet av den svenska arbetsrätten, det bör i framtiden bli tydligare och kanske även lagstiftat vad som gäller i form av minimilön och andra arbetsmarknadsrelaterade spörsmål. Detta är något som både arbetstagarna och arbetgsivarna kommer att tjäna på!