Förra veckan omhändertogs Jason Russel, mest känd som producent till filmen om Joseph Kony som blev viral för en tid sedan. Russels arrest har inte så mycket med Invisible Children eller Kony att göra utan snarare hans något prekära beteende som skildras i videoklippet ovan. Han klädde helt enkelt av sig naken och sprang runt och skrek, slog på saker och stoppade bilar.
Hade det inte varit för galet så hade jag dömt ut det som PR-trick… men med tanke på att Russel nu tvångsomhändertas så får vi utgå från att pressen blev för mycket för KONY-kampanjens fader.
Grundarna till kampanjen ”Kony 2012″ poserar.
De senaste dagarna har alla sociala medier fyllts med länkar till en pågående kampanj kring att synligöra den afrikanske krigsherren Joseph Kony. Den går helt enkelt inte att missa och jag är övertygad om att de flesta vid det här laget har sett kortfilmen och kanske även surfat några wikipediaartiklar om Uganda, LRA och Invisible Children. Om huvudmännen till kampanjen har som syfte att allmänheten skall känna till Joseph Kony så har de sannerligen lyckats.
Personligen avskyr jag dock den här typen av aktioner. Jag tycker att kampanjer av detta slag är populistiska och enbart leder till snabba åtgärder för att blidka de som skriker högst utan någon som helst form av eftertanke på långsiktiga konsekvenser. Missförstå mig inte nu, jag är övertygad om att Joseph Kony verkligen är en sjuk människa som borde ställas inför FN:s krigsförbrytartribunal i Haag (ICC), men är det verkligen rätt att göra det just nu bara för att det sprids en film på Facebook?
”POPULISM: rörelse som bygger på utbredd politisk missnöjesopinion utan helhetsprogram” – SAOL
Att det råder en lång och infekterad konflikt i området Uganda-Kongo-Sudan bör alla känna till. ICC har satt upp flertalet krigsherrar från området på sin lista över eftersökta individer som bryter mot de mänskliga rättigheterna och världspolisen USA har sedan många år tillbaka stationerat ut soldater i Uganda genom sitt förband AFRICOM. Försöken att stabilisera regionen har varit många, men resultaten har alltid uteblivit då det till synes alltid finns en ny krigsherre som är villig att ta över om den förre ledaren avsätts. Konflikten är komplex, men att tro att den beror på en enda individ, Joseph Kony, är naivt. Konys rebellgrupp LRA är förvisso enligt tidskriften Foregin Affairs en av de största och uthålligaste rebellgrupperna i området, men även om Kony arresterades och LRA mot förmodan upplöstes skulle det finnas andra liknande grupper som snabbt skulle växa och ta över.
Men att Konys bortgång inte skulle lösa konflikten är inte det största problemet, för givetvis skulle det vara positivt om Kony försvann. De stora problemen med den pågående aktionen är att den bygger på populism snarare än fakta och att det är USA som förväntas plocka in Kony.
Vad jag menar med att aktionen är populistisk är att den vädjar till en grupp människor utan någon som helst relevant bakgrundsinformation att använda sitt ”sunda förnuft” utifrån en film på 30 min. En lyckad spridningen leder till att makthavarna tvingas till åtgärder för att bibehålla väljarnas gunst utan någon som helst hänsyn till om åtgärden är positiv ur ett långsiktigt perspektiv. Långsiktig strategier utformad av en expertergrupper under årtionden och långvariga diplomatiska relationer ignoreras för att en grupp på Facebook utan någon som helst insikt i konflikten tycker annorlunda och skriker högst. Det är med andra ord ren propaganda och tvingar fram en åtgärd baserad på att göra väljarna glada snarare än fakta och vad som är bäst för Uganda-Kongo-Sudan.
Att det är USA som förväntas arrestera Kony är också ett problem. Anledningen är att USA inte har erkänt ICC och att krigsherren därmed inte skulle ställas inför internationell domstol. Möjligheten till att utreda fallet och eventuellt även nysta upp en större del av konflikten går därmed förlorad.
Var rationella och låt inte en korfilm med gråtande barn styra viktiga beslut.
Läs mer:
Artikel i Foreign Affairs Nov 2011 »
Justice in Conflict – Takng Kony 2012 down a notch »
Securing Rights – Let’s talk about Kony »
Invisible Children’s hemsida »
Se filmen som sprids via sociala medier »
För några dagar sedan gick den mycket anonyma organisationen Wikileaks ut med att Sveriges utrikesminister Carl Bildt sedan 70-talet har extraknäckt som amerikansk infiltratör. Detta påstås ha framkommit under en genomgång av dokument och email som organisationen kommit över efter att den geopolitiska tankesmedjan Stratfor hackades av en okänd grupp hackers för några månader sedan. Wikileaks säger sig även sitta på en hel del annan känslig information som de kommer läcka om Wikileaks förra frontfigur Julian Assange utlämnas till Sverige.
Nu har dock de omtalade dokumenten släppts och Svenska Dagbladet rapporterar att de enda omnämningen av Carl Bildt som finns är ett mail där Bildts karaktär beskrivs övergripande. Bland annat står det ”Bildt is apparently super tall, has photographic memory and is very smart”. Inte så mycket att bli upprörd över och verkligen inte något bevis på att Bildt jobbat extra som infiltratör. Bildt kommenterar debaclet själv på sin Twitter med orden ”Är inte detta lite löjligt?” .
Läs mer:
Artikel i Aftonbladet 22 feb »
Artikel i SVD 27 feb »
”I am become death, the destroyer of worlds”. Så uttryckte sig Oppenheimer after att ha bevittnat den första atomsprängningen 1945 i New Mexico. Manhattanprojektet var startskottet till vad som skull bli historiens största kapprustning där främst USA och Sovjet konstruerade och provsprängde tusentals atomladdningar. Idag har flertalet länder anslutit sig till den lilla klubben av atombestyckade nationer. Vilka nationer som tillåts inneha massförstörelsevapen är fortfarande mycket kontroversiellt och ligger till grund för den rådande konflikten kring Irans kärnkraftsprogram. Vad som officiellt är kärnkraftsanläggningar med syfte att förse Iran med elektricitet befaras även kunna användas för att bestycka nationen vilket inte accepteras av omvärlden.
Som jag skrev tidigare så har EU upprättat ett handelsembargo mot Iran för att tvinga dem att avsluta sin kärnkraftsforskning och det börjar bli allt mer uppenbart att Israel känner sig hotade och planerar åtgärder. Vi befinner oss med andra ord återigen i en konflikt kring kärnvapen och den kan påverka oss direkt då världen stannar om oljemarknaden havererar.
Nedan finns den japanska konstnären Isao Hashimotos verk ”1945-1998″ som illustrerar utförda kärnvapenexplosioner på ett i mitt tycke subtilt men skrämmande sätt. Sätter rådande konflikt i perspektiv.
Läs mer:
Artikel i DN »
I en intervju för en tid sedan så erkände David Cameron att han är en mästare på iPhone-spelet Angry Birds som han själv hävdar att han har klarat varenda nivå på. En enastående bedrift som kräver löjligt många speltimmar. Uttalandet har gjort Cameron omåttligt populär bland unga väljare medan exempelvis Labors John Spellar uttrycker missnöje med premiärministerns hobby och säger att ”Margaret Thatcher skulle aldrig ha ägna sig åt tv-spel under sin tid på downing street”.
Undrar vad Reinfeldt spelar under tråkiga sessioner i riksdagen?
Läs mer:
Artikel i the Sun 9 jan 2012 »
Idag meddelar läkemedelskoncernen AstraZeneca att de kommer inleda en omfattande nedskärning av forskningsresurser inom neurovetenskap. Beskedet är tungt för Sverige som bland politikerna anses vara ett föregångsland för forskning och utveckling som motvikt till det hårda klimatet för produktion. Det är en bild som nu måste revideras.
I svensk media uppmärksammas främst nedläggningen av forskningsenheten i Södertälje där omkring 1200 personer drabbas av nedläggningen, men även i Montreal stängs en enhet och över hela koncernen beräknas 7300 personer få gå. 2200 personer inom forskning, 3750 inom administration och 1350 inom produktion. Dessa siffror kan jämföras med de drygt 3000 personer som drabbades av SAABs nedläggning i Trollhättan för några månader sedan.
I Aftonbladet intervjuvas utbildningsminister Jan Björklund om vilka paralleller som kan dras mellan AstraZenecas omorganisation och SAABs konkurs och nedläggning av verksamheten i Trollhättan. Björklund vill tona ned vikten av nedläggningen, men svarar ändock på ett tämligen kontroversiellt sätt.
”Det man ska komma ihåg är att det finns stora skillnader. Det handlade om 3000 personer i Trollhättan, här handlar det om 1000 mycket välutbildade personer i Stockholm”
Björklund menar givetvis väl, men säger det så fel. Björklunds uttalande kan inte tolkas på annat sätt än att han anser att en person med examen i Stockholmsregionen per se klarar sig bättre och inte behöver omhändertas lika mycket som en arbetare utan utbildning. Ett cyniskt uttalande och direkt felaktigt då SAABs nedläggning drabbade en stor portion välutbildade ingenjörer både inom företaget och bland underleverantörerna. Det är mig en gåta varför Stefan Löfven inte har uppmärksammat fighten och knockat Björklund i media.
Läs mer:
Artikel i Aftonbladet 2 feb 2012 »
Artikel i Dagens Industri 2 feb 2012 »
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti befinner sig enligt partisekreterare Carin Jämtin i den största förtroendekrisen i partiets historia, dvs sedan August Palm yttrade de bevingade orden ”Hvad vilja Socialdemokraterna?” år 1881 och lade fundamentet till socialiströrelsen i Sverige . Partiet står idag utan ledare och opinionsundersökningarna visar på på ett stöd på strax över 20 procent. Det är fortfarande mer än var femte väljare som sympatiserar med partiet, men mätningarna visar ändå på ett ras utan historiskt motstycke i svensk politik.
Främsta skulden tycks läggas på partiets frontfigurer. År 2006 fick Göran Persson avgå efter Socialdemokraternas sämsta val sedan år 1920, det var dags för en ny generation socialdemokrater att visa framfötterna och Mona Sahlin axlade ledarrollen. Dock sjönk partiets stöd ytterligare i valet 2010 och ytterligare en partiledare fick lämna över rodret, denna gång efter en rekordkort mandatperioden om 4 år. Inte heller Håkan Juholt lyckades styra partiet och idag befinner vi oss i en situation där ingen längre tycks vilja navigera ett till synes ideologiskt trött och tilltufsat parti.
Jag tror inte att hela ansvaret kan läggas på dåligt ledarskap. Socialdemokraterna har många kompetenta politiker i ledande positioner och det känns som att det skylls på tillfälliga organisatoriska fadäser för att dölja det verkliga, mer långsiktiga, problemet med Socialdemokratin. Den socialdemokratiska ideologin passar inte dagens samhälle och måste reformeras.
Min teori får stöd av en snabb granskning av den internationella arenan. Det är givetvis inte bara i Sverige som det finns socialdemokrater. Och den kollektiva domen är tydlig; över hela världen så tappar socialistiska partier mark. I exempelvis EU så har nästan samtliga länder övergivit vänsteralternativen till förmån för högeralternativen på den politiska skalan. Inte kan det vara så att samtliga länder har tillfälliga organisatoriska problem liksom det påstås i Sverige? Nä, den internationella Socialdemokratin måste sluta sitta och vara nostalgisk över sina glansdagar och istället förnya sig eller försvinna. Återigen är August Palms historiska fråga relevant: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”
Håkan Juholt fick till slut lämna posten som Socialdemokraternas ledare efter några dagars intensivt spekulerande i kvällspressen. Anledningen till avgången torde vara självklar; bristande förtroende hos både väljare och inom partiet. Många menar på att förtroendekrisen beror på en utbredd häxjakt ledd av tidningarna med Aftonbladets Lena Mellin i spetsen. Argumenten går att Lena Mellin vid något tillfälle har bestämt sig för att smutskasta Håkan Juholt och lyckats övertala chefredaktören Jan Helin att det skulle sälja mycket lösnummer om de skapade en story snarare än att bevaka en. Liknande hade gjorts för några år sedan under Littorinaffären och visat sig öka Aftonbladets upplaga ordentligt, så teorin är inte helt otrolig.
Dock börjar argumenten halta en aning då Aftonbladet är en av de rödaste tidningar vi har i landet. De titulerar sig själva som ”obundet socialdemokratiska” och ägdes till 100% av Landsorganisationen (LO) i 40 år tills 1996 då halva tidningen såldes till Schibsted ASA, ett norskt medieföretag. Idag är LO näst största ägaren i Aftonbladet med ett betydande inflytande och den officiella inriktningen är fortfarande Socialdemokratisk. En organiserad smutskastningskampanj mot Socialdemokraterna och Håkan Juholt är därmed fullkomligt otrolig, det skulle inte LO tillåta.
Det vi ser är istället en negativ trend i tidningsvärlden. Istället för politik och sakfrågor så hamnar individer i centrum för en nyhetsrapportering som gagnas av vilseledande rubriker och skvaller. Det är inte en slump att Juholts bidragsfusk, kulbo och Sälenfiasko har fått mer medial uppmärksamhet än Bildts inblandning i Lundin och de tillfångatagna journalisterna i Etiopien. Juholts handlingar är utan debatt felaktiga, dock oftas världsliga och förtjänar inte utbredd nyhetsrapportering. Detta är dock något som kvällspressen är experter på att blåsa upp och skapa en stor diskussion av som kan fortgå i flera veckor som en dålig följetång. Är handlingen av en mer politisk karaktär, som Bildts har varit, så hamnar diskussionen snarare i huruvida handlingen är korrekt eller ej. Det är plötsligt en politisk diskussion vilket per definition inte är lika intressant för den breda massan vilket förpassar den till de vanliga kanalerna för politisk debatt; ledarsidor, bloggar och insändare.
Tredje statsmakten har tappat fokus. Deras uppgift är att granska makthavarna och se till att de inte far med osanning, helt riktigt, men att förstora upp världslig misstag såsom Juholts små fadäser leder till att politikerna måste fokusera mer på att inte göra fel än att göra rätt. Idag måste en politisk ledare vara ett mediatränat PR-geni snarare än en ideologisk strateg. Lämna paparazzijournalistiken på nöjessidorna och låt oss återigen få läsa om politik på de inrikespolitiska nyhetssidorna.
I veckans partiledardebatt i riksdagen diskuterades det som vanligt jobbpolitik. Den socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt (nåväl, ett par dagar till är han åtminstone partiledare) använder det numera klassiska retoriska greppet där det ständigt refereras till ökande klyftor i samhället. Det målas alltid upp en bild om en existerande och växande orättvisa som måste bekämpas till varje pris. I förra valrörelsen gick det så långt att dåvarande partiledare Mona Sahlin till och med anklagade sittande regering för att öka klyftorna medvetet!
Jag är övertygad om att de enorma klyftorna har målats upp så ofta i politiska sammanhang att gemene röstare i Sverige faktiskt tror på att de existerar. Om vi lämnar politikernas debatt en stund och istället fokuserar på fakta så ser vi att de mycket små inkomstskillnader som finns i Sverige knappast är berättigade den uppmärksamhet som de ständigt får. Låt mig som utlovat stödja mitt påstående med statistik.
Först vill jag påvisa Sveriges mycket låga Gini-index. Indexets funktion är att utröna differensen mellan en linjär inkomstfördelning och den faktiska inkomstfördelningen utritad som en Lorenzo-kurva. Kort sagt så mäter indexet hur långt ifrån en totalt jämn inomstfördelning (alla har samma inkomst) ett land befinner sig. I Sverige har vi världens näst lägsta Gini-index (index 23), bara grannlandet Danmark har lägre, vilket innebär att vår inkomstfördelning är mycket nära den linjära. Den del av befolkningen som har högst inkomst är därmed inte speciellt rika (relativt sett) och den del som har den lägsta inkomsten är inte speciellt fattiga.
För att stödja slutsatsen ifrån Gini-indexet hänvisar jag till den relativa fattigdomen till Sverige. Sverige är ett tämligen rikt land och en jämn inkomstfördelning innebär därmed att det inte existerar någon fattigdom. I faktiska termer är fattigdomen nästintill obefintlig, men ur ett socialpolitiskt perspektiv är det intressantare att studera den relativa fattigdomen. Om vi ser till den andel av Sveriges befolkning som har en inkomst under hälften av medelinkomsten så ser vi att även här att Sverige ligger bra till jämfört med övriga världen. Omkring 12 % lever i relativ fattigdom i Sverige enligt EU:s och OECD:s definition. Relativ fattigdom innebär en inkomst som är mindre än 60% av medianinkomsten i landet. I Sverige innebär detta att en relativt fattig människa tjänar under 11 200 kr i månaden. En stor del av dessa är studenter.
Värt att notera är givetvis att det relativa måttet innebär att det alltid kommer finnas relativt fattiga människor. Att titta på andelen relativt fattiga utan att sätta det i någon form av kontext såsom förändring eller jämföra med övriga länder är tämligen värdelöst.
Den låga andelen relativt fattiga människor i Sverige jämfört med övriga EU-länder kombinerat med ett lågt Gini-index visar att den ständigt återkommande diskussionen kring löneklyftor är omotiverad. Sverige är det landet i världen där vi har de minsta klyftorna, men vi är utan tvekan även det landet där dessa klyftor diskuteras mest.
Förövrigt är det intressant att kombinera Sveriges låga Gini-index med dess låga inkomstelasticitet mellan generationerna. I Sverige är det ett lågt samband mellan din egen och föräldrarnas totala livsinkomst, det finns med andra ord inga starka samhällsskikt som är svåra att penetrera. Det är mer troligt att en person som föds i en familj med låg inkomst lyckas skaffa sig en bra karriär och hög inkomst än i nästan alla andra länder i världen. Till skillnad från exempelvis Storbritannien och USA är Sverige alltså möjligheternas land!
OECD (2008), OECD Economic Surveys: SWEDEN, Paris.
För några år sedan föll Arbetsdomstolens dom i det mycket omtalade Lavalmålet (även kallat Vaxholmsmålet) och det utbasuneras i flertalet medier om förfallet av den svenska modellen och den stundande invasionen av östeuropeiska arbetare på den svenska arbetsmarknaden. Detta är givetvis långt ifrån sanningen och överdrifterna haglar tätt som vanligt.I själva verket så har uttalandet ifrån ECJ tillsammans med uttalandet i ett annat uppmärksammat fall (Viking Line) etablerat fackliga stridsåtgärder som en allmän rättsprincip och den svenska socialpolitiska modellen har därmed erhållit en överordnande ställning i den EG-rättsliga normhierarkin!
Först och främst, vad är den underliggande händelsen som drog igång denna långtgående diskussionen om den svenska modellen kontra EUs rörlighet? 2004 påbörjade Vaxholms kommun bygget av en ny förskola och det Lettiska konstruktionsföretaget Laval un Partneri Ltd valdes för projektet. Företaget tecknade kollektivavtal med det Lettiska fackförbundet och 65 % av arbetarna på plats i Sverige var anslutna till detta fackförbund. Dock föll alla förhandlingar med det Svenska byggarbetareföbundet vilket ledde till blockad och sympatiåtgärder ifrån Svenska Elektrikerförbundet. Resultatet blev en förskola mindre i Vaxholm och konkurs för det lettiska konstruktionsbolaget.
I Sverige råder fredsplikt, vilket innebär att stridsåtgärder ej får förekomma om kollektivavtal upprättats. Att genomföra stridsåtgärder mot ett utländskt bolag som upprättat inhemskt kollektivavtal skulle därmed vara en diskriminerande åtgärd som strider mot EUs grundläggande frihet och utstationeringsdirektivet. På grund av detta valde den svenska domstolen att hämta ett förhandsavgörande av European Court of Justice som underlag för sitt domslut.
European Court of Justice lämnade sitt avgörande 2007 och stipulerade fleratalet viktiga principer i sitt uttalande. Det är dessa som överdrivs eller misstolkas i vid mening i dagens diskussion och en närmare granskning (att faktiskt läsa fallet) påvisar snarare att EU skyddar vår svenska modell snarare än skälper den. Ett lysande exempel på detta finns i domens 107:e stycke som uttryckligen ger de nationella fackförbunden rätt att utöva påtryckningar:
”Domstolen konstaterar att en blockad som en facklig organisation i värdmedlemsstaten vidtar i syfte att garantera arbetstagare, som utstationerats i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna, arbets- och anställningsvillkor som fastställts på en viss nivå i princip har som ändamål att skydda arbetstagare.
Det är alltså en rättfärdigad inskränkning att skydda arbetstagarna genom kollektivavtal. Det blir därmed inte någon social dumpning eller något race-towards-bottom som många har tolkat domslutet som. Domslutet etablerar snarare fackens rätt att värna om sina medlemmar, det ratificerar stridsåtgärder som en legal lösning såvida de värnar om arbetstagarna.”
Så varför fälldes Svenska byggnadsarbetarförbundet? Förenklat så saknade deras krav förutsägbarhet och stöd i tydlig författning. I svensk arbetsrätt finns ingen lagstiftad minimilön, utan den avgörs snarare av kollektivavtal och i detta fallet en så kallad stupstockelön som är den lägsta möjliga om parterna inte kommer överens. Denna stupstockelön på 109 kronor er timme är precis vad Laval betalade sina anställda. Vidare så krävde facket att Laval skulle betala en rad avgifter till facket baserade på en rad beräkningar som varierade beroende på flertalet faktorer som alla återfanns i ett långt dokument som endast fanns tillgängligt på svenska. Det var alltså omöjligt för det lettiska företaget att förutse vilka kostnader som arbete i Sverige medförde. Denna brist på förutsägbarhet är tydligt ett hinder mot den fria rörligheten som INTE gagnar arbetstagarna. Utländska företag diskrimineras alltså av den utbredda oförutsägbarheten och den oinskränkta makt fackförbunden har över den svenska arbetsrätten. Denna slutsats uttryckte även dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin:
“Lavalmålet hade förmodligen aldrig kommit till domstol om Byggnadsavtalet varit formulerat på ett sätt så att det gått att läsa ut för den enskilde vilka konsekvenser som avtalet har”
Lavaldomen innebär alltså inte att det numera är fritt fram för social dumpning och en stundande depreciering av lönenivåerna. Nej, den påkallar enbart en ökad tydlighet av den svenska arbetsrätten, det bör i framtiden bli tydligare och kanske även lagstiftat vad som gäller i form av minimilön och andra arbetsmarknadsrelaterade spörsmål. Detta är något som både arbetstagarna och arbetgsivarna kommer att tjäna på!