Håkan Juholt fick till slut lämna posten som Socialdemokraternas ledare efter några dagars intensivt spekulerande i kvällspressen. Anledningen till avgången torde vara självklar; bristande förtroende hos både väljare och inom partiet. Många menar på att förtroendekrisen beror på en utbredd häxjakt ledd av tidningarna med Aftonbladets Lena Mellin i spetsen. Argumenten går att Lena Mellin vid något tillfälle har bestämt sig för att smutskasta Håkan Juholt och lyckats övertala chefredaktören Jan Helin att det skulle sälja mycket lösnummer om de skapade en story snarare än att bevaka en. Liknande hade gjorts för några år sedan under Littorinaffären och visat sig öka Aftonbladets upplaga ordentligt, så teorin är inte helt otrolig.

Dock börjar argumenten halta en aning då Aftonbladet är en av de rödaste tidningar vi har i landet. De titulerar sig själva som ”obundet socialdemokratiska”  och ägdes till 100% av Landsorganisationen (LO) i 40 år tills 1996 då halva tidningen såldes till Schibsted ASA, ett norskt medieföretag. Idag är LO näst största ägaren i Aftonbladet med ett betydande inflytande och den officiella inriktningen är fortfarande Socialdemokratisk. En organiserad smutskastningskampanj mot Socialdemokraterna och Håkan Juholt är därmed fullkomligt otrolig, det skulle inte LO tillåta.

Det vi ser är istället en negativ trend i tidningsvärlden. Istället för politik och sakfrågor så hamnar individer i centrum för en nyhetsrapportering som gagnas av vilseledande rubriker och skvaller. Det är inte en slump att Juholts bidragsfusk, kulbo och Sälenfiasko har fått mer medial uppmärksamhet än Bildts inblandning i Lundin och de tillfångatagna journalisterna i Etiopien. Juholts handlingar är utan debatt felaktiga, dock oftas världsliga och förtjänar inte utbredd nyhetsrapportering. Detta är dock något som kvällspressen är experter på att blåsa upp och skapa en stor diskussion av som kan fortgå i flera veckor som en dålig följetång. Är handlingen av en mer politisk karaktär, som Bildts har varit, så hamnar diskussionen snarare i huruvida handlingen är korrekt eller ej. Det är plötsligt en politisk diskussion vilket per definition inte är lika intressant för den breda massan vilket förpassar den till de vanliga kanalerna för politisk debatt; ledarsidor, bloggar och insändare.

Tredje statsmakten har tappat fokus. Deras uppgift är att granska makthavarna och se till att de inte far med osanning, helt riktigt, men att förstora upp världslig misstag såsom Juholts små fadäser leder till att politikerna måste fokusera mer på att inte göra fel än att göra rätt. Idag måste en politisk ledare vara ett mediatränat PR-geni snarare än en ideologisk strateg. Lämna paparazzijournalistiken på nöjessidorna och låt oss återigen få läsa om politik på de inrikespolitiska nyhetssidorna.