Posts Tagged ‘Håkan Juholt’
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti befinner sig enligt partisekreterare Carin Jämtin i den största förtroendekrisen i partiets historia, dvs sedan August Palm yttrade de bevingade orden ”Hvad vilja Socialdemokraterna?” år 1881 och lade fundamentet till socialiströrelsen i Sverige . Partiet står idag utan ledare och opinionsundersökningarna visar på på ett stöd på strax över 20 procent. Det är fortfarande mer än var femte väljare som sympatiserar med partiet, men mätningarna visar ändå på ett ras utan historiskt motstycke i svensk politik.
Främsta skulden tycks läggas på partiets frontfigurer. År 2006 fick Göran Persson avgå efter Socialdemokraternas sämsta val sedan år 1920, det var dags för en ny generation socialdemokrater att visa framfötterna och Mona Sahlin axlade ledarrollen. Dock sjönk partiets stöd ytterligare i valet 2010 och ytterligare en partiledare fick lämna över rodret, denna gång efter en rekordkort mandatperioden om 4 år. Inte heller Håkan Juholt lyckades styra partiet och idag befinner vi oss i en situation där ingen längre tycks vilja navigera ett till synes ideologiskt trött och tilltufsat parti.
Jag tror inte att hela ansvaret kan läggas på dåligt ledarskap. Socialdemokraterna har många kompetenta politiker i ledande positioner och det känns som att det skylls på tillfälliga organisatoriska fadäser för att dölja det verkliga, mer långsiktiga, problemet med Socialdemokratin. Den socialdemokratiska ideologin passar inte dagens samhälle och måste reformeras.
Min teori får stöd av en snabb granskning av den internationella arenan. Det är givetvis inte bara i Sverige som det finns socialdemokrater. Och den kollektiva domen är tydlig; över hela världen så tappar socialistiska partier mark. I exempelvis EU så har nästan samtliga länder övergivit vänsteralternativen till förmån för högeralternativen på den politiska skalan. Inte kan det vara så att samtliga länder har tillfälliga organisatoriska problem liksom det påstås i Sverige? Nä, den internationella Socialdemokratin måste sluta sitta och vara nostalgisk över sina glansdagar och istället förnya sig eller försvinna. Återigen är August Palms historiska fråga relevant: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”
Håkan Juholt fick till slut lämna posten som Socialdemokraternas ledare efter några dagars intensivt spekulerande i kvällspressen. Anledningen till avgången torde vara självklar; bristande förtroende hos både väljare och inom partiet. Många menar på att förtroendekrisen beror på en utbredd häxjakt ledd av tidningarna med Aftonbladets Lena Mellin i spetsen. Argumenten går att Lena Mellin vid något tillfälle har bestämt sig för att smutskasta Håkan Juholt och lyckats övertala chefredaktören Jan Helin att det skulle sälja mycket lösnummer om de skapade en story snarare än att bevaka en. Liknande hade gjorts för några år sedan under Littorinaffären och visat sig öka Aftonbladets upplaga ordentligt, så teorin är inte helt otrolig.
Dock börjar argumenten halta en aning då Aftonbladet är en av de rödaste tidningar vi har i landet. De titulerar sig själva som ”obundet socialdemokratiska” och ägdes till 100% av Landsorganisationen (LO) i 40 år tills 1996 då halva tidningen såldes till Schibsted ASA, ett norskt medieföretag. Idag är LO näst största ägaren i Aftonbladet med ett betydande inflytande och den officiella inriktningen är fortfarande Socialdemokratisk. En organiserad smutskastningskampanj mot Socialdemokraterna och Håkan Juholt är därmed fullkomligt otrolig, det skulle inte LO tillåta.
Det vi ser är istället en negativ trend i tidningsvärlden. Istället för politik och sakfrågor så hamnar individer i centrum för en nyhetsrapportering som gagnas av vilseledande rubriker och skvaller. Det är inte en slump att Juholts bidragsfusk, kulbo och Sälenfiasko har fått mer medial uppmärksamhet än Bildts inblandning i Lundin och de tillfångatagna journalisterna i Etiopien. Juholts handlingar är utan debatt felaktiga, dock oftas världsliga och förtjänar inte utbredd nyhetsrapportering. Detta är dock något som kvällspressen är experter på att blåsa upp och skapa en stor diskussion av som kan fortgå i flera veckor som en dålig följetång. Är handlingen av en mer politisk karaktär, som Bildts har varit, så hamnar diskussionen snarare i huruvida handlingen är korrekt eller ej. Det är plötsligt en politisk diskussion vilket per definition inte är lika intressant för den breda massan vilket förpassar den till de vanliga kanalerna för politisk debatt; ledarsidor, bloggar och insändare.
Tredje statsmakten har tappat fokus. Deras uppgift är att granska makthavarna och se till att de inte far med osanning, helt riktigt, men att förstora upp världslig misstag såsom Juholts små fadäser leder till att politikerna måste fokusera mer på att inte göra fel än att göra rätt. Idag måste en politisk ledare vara ett mediatränat PR-geni snarare än en ideologisk strateg. Lämna paparazzijournalistiken på nöjessidorna och låt oss återigen få läsa om politik på de inrikespolitiska nyhetssidorna.
I veckans partiledardebatt i riksdagen diskuterades det som vanligt jobbpolitik. Den socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt (nåväl, ett par dagar till är han åtminstone partiledare) använder det numera klassiska retoriska greppet där det ständigt refereras till ökande klyftor i samhället. Det målas alltid upp en bild om en existerande och växande orättvisa som måste bekämpas till varje pris. I förra valrörelsen gick det så långt att dåvarande partiledare Mona Sahlin till och med anklagade sittande regering för att öka klyftorna medvetet!
Jag är övertygad om att de enorma klyftorna har målats upp så ofta i politiska sammanhang att gemene röstare i Sverige faktiskt tror på att de existerar. Om vi lämnar politikernas debatt en stund och istället fokuserar på fakta så ser vi att de mycket små inkomstskillnader som finns i Sverige knappast är berättigade den uppmärksamhet som de ständigt får. Låt mig som utlovat stödja mitt påstående med statistik.
Först vill jag påvisa Sveriges mycket låga Gini-index. Indexets funktion är att utröna differensen mellan en linjär inkomstfördelning och den faktiska inkomstfördelningen utritad som en Lorenzo-kurva. Kort sagt så mäter indexet hur långt ifrån en totalt jämn inomstfördelning (alla har samma inkomst) ett land befinner sig. I Sverige har vi världens näst lägsta Gini-index (index 23), bara grannlandet Danmark har lägre, vilket innebär att vår inkomstfördelning är mycket nära den linjära. Den del av befolkningen som har högst inkomst är därmed inte speciellt rika (relativt sett) och den del som har den lägsta inkomsten är inte speciellt fattiga.
För att stödja slutsatsen ifrån Gini-indexet hänvisar jag till den relativa fattigdomen till Sverige. Sverige är ett tämligen rikt land och en jämn inkomstfördelning innebär därmed att det inte existerar någon fattigdom. I faktiska termer är fattigdomen nästintill obefintlig, men ur ett socialpolitiskt perspektiv är det intressantare att studera den relativa fattigdomen. Om vi ser till den andel av Sveriges befolkning som har en inkomst under hälften av medelinkomsten så ser vi att även här att Sverige ligger bra till jämfört med övriga världen. Omkring 12 % lever i relativ fattigdom i Sverige enligt EU:s och OECD:s definition. Relativ fattigdom innebär en inkomst som är mindre än 60% av medianinkomsten i landet. I Sverige innebär detta att en relativt fattig människa tjänar under 11 200 kr i månaden. En stor del av dessa är studenter.
Värt att notera är givetvis att det relativa måttet innebär att det alltid kommer finnas relativt fattiga människor. Att titta på andelen relativt fattiga utan att sätta det i någon form av kontext såsom förändring eller jämföra med övriga länder är tämligen värdelöst.
Den låga andelen relativt fattiga människor i Sverige jämfört med övriga EU-länder kombinerat med ett lågt Gini-index visar att den ständigt återkommande diskussionen kring löneklyftor är omotiverad. Sverige är det landet i världen där vi har de minsta klyftorna, men vi är utan tvekan även det landet där dessa klyftor diskuteras mest.
Förövrigt är det intressant att kombinera Sveriges låga Gini-index med dess låga inkomstelasticitet mellan generationerna. I Sverige är det ett lågt samband mellan din egen och föräldrarnas totala livsinkomst, det finns med andra ord inga starka samhällsskikt som är svåra att penetrera. Det är mer troligt att en person som föds i en familj med låg inkomst lyckas skaffa sig en bra karriär och hög inkomst än i nästan alla andra länder i världen. Till skillnad från exempelvis Storbritannien och USA är Sverige alltså möjligheternas land!
OECD (2008), OECD Economic Surveys: SWEDEN, Paris.